Men det går sådär. Och hur Aftonbladets mannar än sig vrida, hava de ändå rumpan bak.
Jag känner Totto sedan mer än 20 år tillbaka. Vi höll på i studentförbundet tillsammans och jobbade sedan båda hos min far, som väl var den som från början uppmärksammade Tottos stora yrkesmässiga förtjänster – och gav honom det hejdlösa ansvar, tillit och möjligheter som för vissa personer blir en formidabel rivstart på karriären.
Att försöka utmåla Totto som en ful gubbe är utsiktslöst. En kul gubbe, däremot. Jäkligt kul; social, trevlig, jovialisk rentav. Och smart. En sådan man gärna vill ha omkring sig och umgås med. Men som de flesta som har den exceptionella förmågan att sprida och utstråla glädje, har Totto också en känslig sida; med tungt sinne i perioder då livet är jobbigt.
Om man håller på att skiljas, förlora fru och barn, kanske reagerar irrationellt och blir arg istället för glad. Om man försöker mota ångesten och ensamheten i sin övernattningslägenhet genom att chatta med tjejer på olika sajter, är det något omoraliskt eller fel? Jag kan inte förstå det. Och jämför med Dominique Strauss-Kahn, som var en falsk anklagelse och ett mediedrev (av internationell tsunamistyrka) från den franska presidentposten!
Han är i interna kretsar känd för att köpa prostituerade och beställa call girls. (På IMF spekulerade man tidigt om att han nog hade beställt en tjej i riktig städerskeoutfit – och stod i badrummet och väntade. Så kom den här städerskan istället och han stod redan med osäkrad revolver och skottet hann brinna av innan misstaget upptäcktes. Typ. Nu verkar det ju vara en mer regelrätt set up).
Är vi i Sverige så sexuellt hopsnörda och neurotiska att frivilliga erotiska kontakter över internet, är nog för att hänga ut och försöka begå ritualmord på en minister? Kan Aftonbladet försvara denna sin hållning i ett vidare moraliskt och samhällspolitiskt perspektiv? Står Aftonbladets reportrar och flåsar och fotar genom nyckelhålet till politikers sovrum, om de bara kommer åt? Finns någon gräns? Finns det någon respekt för privatlivets helgd visavi politiska makthavare över huvud taget?
Privata adresskonton och listor på personliga chattkontakter, som tidningen på oklara omvägar lyckats komma över, är de i vart fall villiga att publicera och ohämmat använda sig av. Det är som om Aftonbladet hoppat av det politiskt-journalistiska samhällskontraktet och omdefinierat sin roll till en slags politikens besinningslösa yrkesmördare; med kontrakt på varje minister eller partiledare (oavsett vilka metoder som krävs för likvideringen).
För några år sedan var det Expressen som givit sig ut i motsvarande träskmarker och försökte avrätta "kändisar" med uppenbart falska källor och egenhändigt konstruerade brottsanklagelser. Jag åkte dit så det small om det, fullträff. Dömd och dödligt sårad. Men kanske, trots allt, att jag lyckas ta mig på nio.
Idag försöker Aftonbladet spinna sitt case på att en av tjejerna som Sven-Otto Littorin chattade med, i själva verket var en man; som utgivit sig för att vara kvinna och sedan - enligt honom själv framgångsrikt - lyckats utpressa ett antal män som han fick fram identitet och personnummer på. Det fick han aldrig på Sven-Otto Littorin. Han visste aldrig ens om vem det var han hade chattat med i sin falska kvinnodräkt -- förrän Aftonbladet sökte upp honom och uppgav detta.
Ur dagens förnyade försök till fortsatt sexualmord på Sven-Otto Littorin, även efter att han blivit politiskt dödad:
"Aftonbladet har först nu under försommaren berättat för 25-åringen att det var Sven Otto Littorin som låg bakom den aktuella adressen.
– Hade jag vetat att det då hade jag tjänat stora belopp. Riktigt stora belopp. En sådan kille är villig att betala vad som helst för att det här skulle tystas ner. Det går ju och kräva hur mycket som helst, det finns inget stopp, säger mannen.
Så nära var alltså Sveriges arbetsmarknadsminister en direkt utpressningssituation."
Som att koka soppa på inte ens en spik. "Så nära var alltså Sveriges arbetsmarknadsminister en direkt utpressningssituation". Dvs OM han hade skickat sina kontouppgifter och OM han skickat sitt personnummer, och OM han hade försökt köpa sex eller nakenbilder av henne (som i själva verket var en honom) DÅ hade han, har han till Aftonbladet uppgivit, "tjänat stora belopp".
"Så nära var alltså Sverige arbetsmarknadsminister en direkt utpressningssituation".
"Så långt ifrån var alltså Sven-Otto Littorin en utpressningssituation" är den enda logiskt och hederligt försvarbara sentensen. Men Aftonbladet har havererat moraliskt en gång och nu skall de minsann försöka dra ut foten ur pianot, men gör det genom att köra ner den igen, i något slags förnyat motanfall ett år senare.
Jag fattar ingenting.
Och det stora med Littoringate var i själva verket, om man ser det ur den sannolika framtida historieskrivningen, att det var ett försök från några reportrar på Aftonbladet att fälla en regering genom anklagelser mot och förföljelse av en enskild minister. Men istället gav Aftonbladet regeringen en fantastisk möjlighet att sparka (eller själv låta sig sparka) den minister som ansvarade för det ur väljarsynpunkt sämsta och mest ifrågasatta av regeringens alla politikområden; nämligen arbetsmarknadspolitiken och förändringen av arbetslöshetsersättningen och a-kassan.
När inte längre den minister som personligen stått för, genomfört och försvarat denna politik, fanns på sin post, var plötsligt oppositionens och medias möjligheter att göra stor sak av detta ett minne blott.
Aftonbladet gav Reinfeldt en chans att kicka Totto på helt andra grunder, bara två månader före valet. På så sätt säkrade kanske Aftonbladet den fortsatta alliansregeringen.
Och nu skall de fortsätta sitt moraliska haveri och försöka köra en självrättfärdigande uppföljare på pinsammast möjliga nivå: Den skapade och bluffmakade sensationsjournalistiken.
Jan Helin, du måste väl för f-n inse vad dina killar håller på med. Stoppa den här infantila sårad-murvel-journalistiken innan ni alldeles tappar stinget.
/Christian
1 kommentar:
Om nu Totto gjort detta eller inte känns rätt ointressant, eftersom inget av det som beskrivs är något att bry sig om. Vi utsätts hela tiden för situationer där det skulle kunnat ha gått åt ena eller andra hållet - och i regel går det bra. Det är ett reportage som bygger på en moraldrypande inställning till sex som massmedia (kvällstidningar) gärna kokar soppor på. Reportaget är en spekulation i vad som kanske eventuellt skulle kunna ha hänt och hämtar sin energi ur vår grumliga inställning till sex. Sen kryddas det hela med lite makt (han var ju minister - och då kanske eventuellt hela regeringen visste). Säljer säkert, men är verkligen ett lågvattensmärke. Hade jag personligen varit vän till någon av dom som står bakom reportaget så skulle jag skämmas å deras vägnar.
Vad reportaget exemplifierar - även om det inte är avsikten - är den dubbelmoral som massmedia underblåser för att sälja tidningar och om bidrar till att många människor har problem.
Skicka en kommentar