Det var ett känslomässigt tal med en ursöt Maud Olofsson som redan från början hade gråten i halsen och sedan stockade sig rösten flera gånger. Med sin humor och genom att tala om det med publiken kunde hon hålla tårarna tillbaka, men det var rörande och omöjligt att dras med av en människa som är på riktigt och har de där äkta känslorna som annars kan vara lite svåra att hitta i politiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar