politikerveckan i Almedalen. Almedalen är inget för kommunikation och
Lakomaa, kommunikationskonsult, meddelade att han skulle avråda nästan alla eventuella kunder från att spendera pengar på att åka dit:
"... möjligheterna till personliga samtal med politiker och andra
beslutsfattare är ofta större under årets 360 mer ostörda dagar. Det samma
gäller journalistkontakter."
Jag måste säga att kritiken känns svenskt avundsjuk och luktar inte så lite som rävens omdöme om rönnbären han inte kunde nå.
Idag, samma dag som kalaset börjar, publicerar Dagens Nyheter en genomarbetad artikel av Hans Olsson och Ewa Stenberg.
Artikeln bygger på research om hur mycket flera myndigheter faktiskt
satsar och intervjuer med flera myndighetsföreträdare om varför de väljer
att närvara.
Det finns, skriver DN, två synsätt på Almedalen. Det ena som ett
demokratiskt torg där alla kan delta, det andra som en sluten arena för
påverkan och risk för olika former av mutor och bestickning.
Statsvetarprofessor Peter Esaiasson intervjuas och säger:
–Det ligger något i båda synsätten. Om man önskar ett demokratiskt
torg där människor kan delta jämlikt – då är Almedalen direkt dåligt. Det
kräver mycket tid och mycket pengar. Men visst finns möjligheten för dem
som är mycket engagerade att ta sig dit, säger Peter Esaiasson.
Angående myndigheternas närvaro säger han:
– Vad är deras syfte? Ingår deltagandet i myndighetens kommunikationsplan?
Beordras medarbetarna att åka dit eller vill många göra det?
–Frågan är om deltagandet i Almedalen är ett sätt att få en trevlig
betald semestervecka eller om det ryms inom myndighetens uppdrag, säger
Peter Esaiasson.
Jag vill framhålla ett tredje perspektiv, nämligen att Almedalen framför
allt är ett socialt evenemang, en sannolikt världsunik kollektiv firmafest
för människor i åsikts- och påverkansbranschen. Och om man inte förstår
det stora mervärdet av social samvaro, teambuilding och fysiska möten i
sammansvetsande syfte, förstår man inte heller värdet av Almedalen.
Det finns säkert de som tror att de skall få medial utdelning på sina
kommunikativa satsningar, som inte får det. De har alltså tänkt fel. Men
det är nog främst ideella organisationer som försöker göra sina egna
satsningar, utan att ta professionell hjälp. Och att kasta ut barnet med
badvattnet är ingen god kommunikationsstrategi.
Man är inte i Almedalen för att få publicitet, utan för att kommunicera, internt och gentemot
andra. I grupp och enskilt. Träna, pröva, träffas, samtala.
Dessutom är så gott som hela den politiska eliten närvarande, så talar vi
om lobbying och påverkan, snarare än medialt genomslag, är varje evenemang
som lockar en riksdagsledamot eller en politisk sakkunnig i regeringen en
potentiell fullträff.
Mitt första Almedalen var i valrörelsen 1988. Jag var 21 år gammal och
utskickad som kolumnist för Svenska Nyhetsbyrån. Dessutom var jag spion,
skulle följa och förfölja Ingvar Carlsson på varje publikt arrangemang han
deltog i under hela valrörelsen. Det är ju väl mer än 20 och år sedan och
bör vara preskriberat. Men Sture Eskilsson hade ett finger med i spelet
och det handlade om att ständigt ställa frågor och göra livet surt för
Ingvar Carlsson för att Socialdemokraterna fortsatt hade en rent
socialistisk ideologi med löntagarfonder och faktiskt maktövertagande av
näringslivet på agendan.
Under mitt eget politiska 90-tal besökte jag sedan Almedalen så ofta jag
hade möjlighet. Inte bara vinet och vädret lockade, utan mest av allt
människorna och myllret. Om man bara är intresserad och lär sig hitta och sålla i kaoset här i Visby, finns massor av behållning för alla.
Nästa anhalt i min passionerade almedalsrelation var år 2000, då
tillsammans med min sambo Åsa Ölander som PR-ansvariga tillsammans med
eventföretaget Expotours & Events som arrangerade en nationell road trip
för lanseringen av Renault Scénic RX4.
Vi deltog på fyra olika ställen; förutom Almedalen även Tennisveckan i
Båstad, Big Power Meet i Västerås och Prideparaden i Stockholm.
Renaultbilarna och våra renaulttjejer och killar – roliga, lagom galna i
Renault-loggade outfits – tillsammans med Jean-Pierre Barda och
journalisterna Erik Hörstadius och Pernilla Lager märktes var vi än dök
upp. Vi märktes även i Almedalen.
Bäst genomslag fick väl renaultjejen som började dansa med Thomas Östros på Almedalens scen under konserten i väntan på Göran Perssons tal. Fotograferna var som galna och det blev vacker publicitet, med Östros och flickan med Renault-logga, i så gott som alla nyhetsprogram i TV.
Det går alltså att slå igenom bruset också, om man vill och förmår. Och
vad ingen kan ta ifrån någon är att ha setts och synts i vimlet. Inte ett
bilmärke och inte en känd homoaktivist som Jean-Pierre Barda heller. När
han, i Almedalsparken, gick fram till Alf Svensson efter hans tal och
ifrågasatte deras homofientliga politik, blev det självklart en del av
medieuppmärksamheten och nyhetssändningarna. TV-kamerorna var ju redan där
och följde Svensson. Och bildmässigheten i en stylad Jean-Pierre Barda och
en leende men pressad Alf Svensson var ju lika omöjlig att missa som
värdet av det politiska samtalet de förde.
Renault profilerade sig som ett radikalt och gayvänligt bilmärke. Jag
minns att gubbarna på Volvo (Volvo och Renault hade ju ett nära
försäljningssamarbete) var vansinniga. De förstod inte alls det där. Det
var en av första gångerna ett stort och etablerat varumärke vågade göra generell
varumärkesprofilering genom gaypubliken i Sverige. Och de mossiga gamla
gubbarna trodde att detta skulle skrämma bort den övriga publiken.
Resultatet blev det motsatta. Renaults marknadsledning var försiktigt
uttryckt entusiastisk och under en period i början på 2000-talet lyckades
Renault i Sverige att stå ut som varumärke; radikalt, vågat, tufft,
självsäkert.
Idag slåss de flesta stora varumärkena om att synas i gaysammanhang – där
nya trender skapas och konsumtionen ofta är viktigare del i livsstilen än
hos den heteronormativa allmänheten.
Alla som vill kommunicera måste vilja, våga och ha sina känselspröt
utfällda. Man måste vara med där det händer. För att träna och ta
tillfällen i akt.
Minns Riksteaterns succé med Kulturpartiet i Almedalen 2005.
En bluff-satsning förvisso, men suveränt genomslag. Och en viktig signal
till såväl medier som allmänhet att bli mer vaksamma i informationsålderns
tid; att saker inte alltid behöver vara vad de synes vara och det som sägs
och påstås inte alltid behöver vara sant.
För övrigt är Almedalen numera Bloggarnas paradis. Och i detta den
digitala och totala informationsfrihetens nya medielandskap är det inte
bara TT, Rapport, DN eller Ekot som kan ge framgång och genomslag. En
bloggbävning kan byggas ändå, om man bara har något att säga.
Och det är garanterat ingen annan stans i Sverige som man kan få chans att
träffa och kommunicera med så många aktiva samhällspolitiska bloggare
samtidigt, som i Visby den här veckan.
Att inte vara där, för en intresseorganisation som vill synas och göra
skillnad, är, skulle jag vilja påstå, närmast ett belägg för att ledningen
är inkompetent, eller arbetsskygg. Och en myndighet som har ett uppdrag
att bedriva kommunikation och informera, som inte närvarar i Almedalen,
begår nära nog tjänstefel.
/ Christian
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar