fredag 13 januari 2012

Striden i Kristdemokraterna – del 1


Striden mellan Göran Hägglund och Mats Odell handlar om mer än person och ledarskap. Med Hägglund vid rodret befäster partiet en utveckling i frihetlig och tolerant riktning, och fortsätter att odla sina särdrag med ett starkt socialt patos, inriktat på valfrihet och patientmakt även i socialvård och psykiatri. Odells anhängare tycks mer vilja slåss om batonghögerns väljare. 


I somras bestämde jag mig för att på allvar åter ge mig in i politiken. Jag fattade då det för mig radikala beslutet att gå med i Kristdemokraterna.

Om detta skrev jag på DN Debatt strax före jul, vilket föranledde många kommentarer, särskilt internt i partiet, men även utanför. Starsvetaren Stig-Björn Ljunggren var den som förstod och tolkade mig bäst

Nu är det så, som de flesta känner till, att det utkämpas en strid i mitt nya parti. Och frågan om mitt val var rätt – och om jag vill rekommendera er att göra mig följe i det här sällskapet – avgörs nog i och med den striden.

Bara några veckor efter att jag gått med som medlem, utmanades Göran Hägglund, och därmed delar av den förändring som han stått för och som jag uppfattat, av den förre finansmarknadsministern och 2:e vice ordföranden, Mats Odell, 65.

Det blev en märklig situation. Där hade jag gått med, strax efter Almedalsveckan i somras. Och ett par månader senare, precis när jag kommit igång, börjat ta del av den interna debatten och fått kontakt med min lokala ordförande i KD Östermalm, öppnades plötsligt forsarna och en föredetting kliver in och ska göra palatsrevolution.

Jag tror inte på Mats Odell som partiledare. Visserligen uppfattar jag honom som en kompetent och skicklig politiker, en god marknadsliberal och en person som (normalt sett) kan föra sig korrekt. Men som oinbjuden utmanare till partiledarposten är han bortom all räddning. Liksom partiet, om det skulle välja honom, menar jag.

Om däremot Göran Hägglund vinner partiledarstriden och befäster sitt mandat, så att reformeringen av partiet fullbordas och omsätts i praktisk politik, är det min övertygelse att Kristdemokraterna är ett framtidsparti. Det är min uppfattning att KD i den situationen, i nästa val, blir det idémässigt viktigaste av allianspartierna därmed har goda förutsättningar att bli det näst största efter moderaterna.

Jag skall här utveckla mina tankar, för att övertyga fler om att det är värt att utmana sina fördomar om Kristdemokraterna. Samtidigt vill jag dela med mig av en bild inifrån partiet och vad jag upplevt och anser att striden handlar om. En bild som inte riktigt kommit fram i den offentliga debatten.

Min viktigaste poäng är att Kristdemokraterna idémässigt har utvecklats kraftigt de senaste åren. En utveckling som exploderat i och med eftervalsdebatten efter förlustvalet 2010.

Detta är också är en del av partiledarstriden.

I DN-artikeln skrev jag att Mats Odell har gjort sig själv till nyttig idiot för krafter han egentligen inte sympatiserar med. Belägg för detta kom redan samma dag, i och med att jag debatterade med missionspastorn Tuve Skånberg i P1 Morgon, som fullt ut tog Mats Odells parti, mot Göran Hägglund.

Men även om vi bortser från att Mats Odell utnyttjar, eller låter sig utnyttjas av, moralkonservativa krafter i partiet, finns det också avgörande politiska skiljelinjer mellan Odell-falangen och Hägglund-falangen.

Det handlar om en fundamental skillnad i politisk bedömning om hur man bör positionera sig och om partiets framtida inriktning. Detta är något avgörande, som media ännu inte har förstått eller lyckats förmedla, vad gäller vår interna fejd i KD.

Bakgrunden är följande:

Den nuvarande partiledningen håller på att omforma de svenska kristdemokraterna till ett frihetligt och tolerant parti, som utgår från naturrättens övertygelse om varje människas medfödda rätt till liv och frihet; där alla andras lika rätt sätter gränserna. I en svensk kontext blir det med en ambitiös och gemensamt finansierad välfärdsstat, med social trygghet och omsorg om utsatta människor som ett av samhällets grundläggande uppdrag.

I den här falangen finns ett stort socialt engagemang och samtidigt en övertygelse om att kraften och viljan hos den enskilde, även för människor i utanförskap, måste tas till vara och vårdas. Därför finns också med nödvändighet omfattande reformambitioner på det sociala området: Man vill ha valfrihetsreformer även inom socialvård och psykiatri, så att patientmakt och självbestämmande blir verklighet.

Det här är ett politiskt budskap som har stor potential:

Ett alliansparti som på principiella grunder vill minska den politiska sfären så mycket det går.

Att politiken skall låta vanligt hyggligt folk vara ifred, att politiken skall veta sina gränser och hålla sig borta från allehanda regleringar, bidrag, straffskatter, kvoteringar, subventioner, tullar och kontroll, är sådant som de flesta av alliansens väljare håller med om. Samtidigt har de flesta av oss upplevt, i privatliv eller yrkesliv, att det inte fungerar så; att Sverige är överreglerat och byråkratiskt på ett sätt som hämmar initiativkraft och ansvarstagande.

När moderaterna och folkpartiet blivit allt klåfingrigare och allt mer benägna att försöka lösa allahanda samhällsproblem genom att klämma till med en reglering, en ny kontroll, ytterligare tillståndskrav eller nya skatter, kommer allt fler av alliansens väljare söka sig till det parti som mest principiell försvarar frihet, valfrihet, marknadsekonomi och låga skatter.

Samtidigt är den överväldigande majoriteten av svenska väljare anhängare av att vi skall ha en gemensamt finansierad och ambitiös social trygghet. En trygghet som bygger på respekt och medbestämmande, inte som idag, på underkastelse och uppgivenhet.

I praktiken kräver detta en mängd reformer, inte minst för att på olika sätt säkra lagefterlevnad i kommuner och landsting.

Just detta engagemang och förståelsen för hur dåligt det fungerar i verkligheten, i det som än idag är socialdemokratins välfärdsbygge, var orsaken till att jag från början tänkte tanken att engagera mig i Kristdemokraterna. Detta hänger inte minst ihop med att majoriteten av tjänstemän i kommuner och landsting är ideologiska motståndare till valfrihet och patientmakt inom psykiatri och socialvård, varför regeringens valfrihetspolitik slås sönder ute i den praktiska verkligheten.

När jag närmade mig partiet, och satte mig in i idédebatten och var ledande företrädare idag står i frågor om abort, preventivmedel och homosexualitet (områden som tidigare hade omöjliggjort för mig att tänka tanken Kristdemokraterna som ett parti att ens rösta på) insåg jag att här var något nytt och fräscht på väg att skapas.

Vad jag nu fått erfara, efter DN-artikeln, är dels hur riktig min analys visade sig vara; jag har fått ett starkt stöd och gott bemötande från Hägglundlägret. Dels hur oresonliga och närmast hatiska Odells anhängare är, och samtidigt hur politiskt färgat deras motstånd mot Göran Hägglund visar sig vara.

Det senare är en dimension som inte många i den politiska debatten har förstått. Man har gjort det här till en ledarskapsstrid, och en strid om person, när det i själva verket i huvudsak är en strid om partiets framtida politiska framtoning och positionering.

Ett av sätten som jag märker detta är det förtret som färgar de personliga kommentarerna till mig, från Mats Odells anhängare. De tycker helt enkelt att det är obegripligt, att jag som ”nyliberalernas nyliberal” (Stig-Björn Ljunggren), går med i Kristdemokraterna och inte väljer deras sida!

Tror inte riktigt att du skulle känna dig riktigt hemma i den vänsterkultur som odlas på socialdepartementet. Men jag kan ha fel.”, skriver en av de ledande företrädarna för Odell i ett privat mail till mig.  

Motsvarande kritik mot fokuset på sociala frågor har återkommande ventilerats från Göran Hägglunds kritiker i den interna debatten på Navet, som KD:s internforum heter.

Centralt i Odell-falangens engagemang är ett nätverk som kallas ”FFFF”. Det står för Frihet, Familj, Flit, Företagsamhet. Även om jag tycker att alla fyra är betydelsefulla värden, kan jag inte förstå poängen med ett kristdemokratiskt initiativ som varken talar om solidaritet, humanism, kärlek eller barmhärtighet.

Och enligt mitt förmenande är det här som det helt avgörande i striden står att finna. Odells gäng är helt enkelt krafter som anser att deras frihet, familj, flit och företagsamhet skall värdesättas. Som av en händelse blir det också mycket tal om hårdare tag och strafftänkande, utan att ta hänsyn till vare sig den utbredda rättsrötan, ojämlikheten inför lagen eller den omständigheten att dagens brist på engagemang och humanistiskt inriktad kriminalvård bara tenderar att öka konfliktnivån och brottsligheten i samhället. Odells gäng tycks på allvar tro att partiets framtid skulle ligga i att börja slåss om batonghögerns väljare. 

När de här personerna dessutom omedelbart försöker använda mina rättsliga och psykiska svårigheter emot mig – och framför allt, förstås, emot Göran Hägglund och hans medarbetare – får jag den bestämda känslan av att detta är människor som inte bara ser grandet i sin nästas öga, hellre än bjälken i sitt eget, utan också gärna kastar första stenen.

Den interna debatt som mitt medlemskap och debattinlägg har föranlett, visar också att tunga partiveteraner tvingas påpeka för Odell-gänget, att de glömt bort några av de viktigaste kristdemokratiska principerna. Inte minst att acceptera människans ofullkomlighet, att ha förlåtelsen som avgörande princip och barmhärtigheten som vägledning i sitt förhållningssätt.

Odells läger är inte motståndare till socialt stöd, men de tycker att det är onödigt fokus på sociala frågor. Framför allt får jag känslan av att de är för understöd, inte för att de egentligen känner någon kärlek till och drivs av barmhärtighet om knarkare, prostituerade, kriminella, fattiga, psykiskt sjuka och andra i verkligt utanförskap, utan för att ser det som sin plikt som framgångsrika och lite förmer.

Ja, det är inte minst så jag uppfattar deras hälsning av mig till partiet. Här kommer jag, den förtappade, och ber att få dela med mig av mina erfarenheter och allt det jag vet av verkligt utanförskap, av egen psykisk sjukdom, av att få hela sin företagssatsning krossad av maktfullkomliga tjänstemän – och jag möts av illvilja och förtal. Bockhoven har synts tydligt i de många inlägg som inletts med ”Välkommen till partiet”, men… På Facebook och i andra sammanhang har de inte ens kostat på sig hövlighetsfernissan.  

En ledande företrädare för Odells kuppförsök, gick så långt att hon skrev att jag var ”en person som använt större delen av sitt vuxna liv till att aktivt motarbeta allt det som vi som kristdemokrater står för”. Öppet, som svar till mig, i interndebatten på Navet.

Och så kanske det är. Det kanske är så att jag som är övertygad om människors medfödda och okränkbara rättigheter, som samtidigt har ett brinnande engagemang för människor i allvarligt utanförskap, som har det ännu svårare än vad jag själv har (haft) att få livet att fungera och psyket att hålla samman; att jag är motsatsen till allt som Odell-gänget står för.

Jag tror, i och för sig, att det där var förlupna ord i stridens och lättkränkthetens hetta. Men det är ändå talande för Mats Odell-lägrets företrädare. Om de, mot all förmodan, skulle vinna partiledarstriden, blir det ett allvarligt bakslag för den förnyelse som lockat mig till Kristdemokraterna.

Om å andra sidan, Göran Hägglunds läger vinner, och kristdemokraterna genom David Lega – den mångfaldige paralympiske guldmedaljören i simning; tillika entreprenören, talaren, mångsysslaren och kommunalrådet i Göteborg – får en allvarligt fysiskt handikappad och samtidigt idépolitiskt och principiellt urstark person som 2:e vice ordförande, istället för Mats Odell, då jävlar i havet!

Då är detta mitt parti.

Och ditt parti, som jag tror och hoppas!

Den avgörande striden står under partidagarna i Västerås den 27-28 januari, som avslutas i det extra rikstinget på lördagen den 28:e. Där skall det avgöras. Jag kommer att vara där.

Till dess kommer jag att blogga kontinuerligt och kommentera och berätta om det som händer.

/Christian

Telefon: 076-118 19 57

7 kommentarer:

Magnus sa...

Jag hoppas du har rätt. Jag har nog blivit förbittrad av det jag sett genom åren och nu sist när till exempel David kryssades förbi och alla utspel som skedde kring detta....

Segersam sa...

Jag tror att det politik du beskriver omfattas till fullo också av "Odell-lägret" som du väljer att kalla det.

Alla kristdemokrater (vad jag vet) står i grunden för en bra politik, just därför att vi har en så bra syn på samhället, människan och poltikens roll. Därför tror jag inte du behöver oroa dig för partiets framtid och profil obereonde av vem som är partiledare. Vi kommer alltid att vara ett parti som kombinerar synen på politikens gränser med patoset för de som utsätts för orättvisor och dålig behandling i vårt samhälle.

Det som jag tror gjort att en del varit lite skeptiska mot dina inhopp, och som de också direkt frågat dig om är en oro för att du fortfarande står för extrema nyliberala åsikter som fria droger och alkohol, och en nattväktarstat där var och en får klara sig själv.

Vänligen

Stefan Svanström sa...

Jag tror den grundläggande skillnaden i synsätt mellan det som du presenterar här och det som många förnyare i "Odell-lägret" känner är att förnyelsen under Göran Hägglund har skett trots och inte tack vare den nuvarande partiledarens insatser. Det kan väl också förklara att många av dessa förnyare, jag själv inkluderad, blev minst sagt förvånad över att en intellektuellt bevandrad person som du trots en som du menar grundlig research kommit till diametralt motsatt slutsats mot vad flertalet av oss förnyare, som har betydligt längre partibakgrund än du, kommit till. Därav kanske en och annan välmenad sarkasm från oss som tycker oss ha sett att förnyelse i den riktningen du beskriver snarare motverkas än understödjs av "Hägglund-lägret". Men alla goda krafter behövs i förnyelsen, och jag tycker det du skrivit här ger stöd för min inledande tes att vi nog trots allt har mer gemensamt än skiljelinjer oss emellan, trots att vi kommit till olika slutsatser avseende vilken partiledare som bäst kan genomföra dessa förändringar i praktiken.

Vänligen
Stefan

Christian Gergils sa...

Magnus, jag förstår din känsla av förbittring och uppgivenhet. Men det är ju också delvis detta som striden nu handlar om. Att Mats Odell tagit de här krafterna till sig, vilket väl får beskrivas som en närmast obegriplig taktisk fadäs från hans sida, men samtidigt det som gör den här processen så potentiellt lyckosam.

Vad jag hör av partiledningen och de riksdagsledamöter som jag tror och hoppas på för framtiden, så är man både medveten och angelägen om att hantera detta. För alla förstår att de här krafterna motverkar partiets chanser att hålla sig kvar i riksdagen och växa och bli den alliansens idébärare; som jag är övertygad om att det finns chans för.

Om man läser eftervalsanalysen så är det självkritik som heter duga. Inte minst för att man gjorde ungefär samma riktiga analys efter valet 2006, men inte orkade fullfölja. Nu är krismedvetenheten så stor att alla förstår att radikala åtgärder krävs. Min analys, som jag upplever ett starkt stöd för, är att det inte är med de moralkonservativa och strängt religiösa krafterna som framtiden ljusnar för partiet. Istället står framtiden att finna i att göra svenska kristdemokraterna till ett brett parti, som gör tydligt att man vänder sig till alla med stark övertygelse om människors medfödda och okränkbara rättigheter, helt oavsett trosuppfattning.

Och för att det skall bli trovärdigt måste den moraliserande delen av partiets profil, den tidigare återkommande tendensen att göra partipolitik av sin personliga privatmoral, överges. Både det ideologiska förhållningssättet och krismedvetenheten känner jag starkt från den nuvarande partiledningen, där inte minst Acko Ankarberg för mig framstår som en målmedveten och skicklig ledare, som klippt och skuren för att organisatoriskt klara av att leda partiet i den här svåra omdaningen. Och att David nu får kliva fram i rikspolitiken, genom att ersätta Odell som viceordförande blir ett jättelyft.

Så den här eländiga processen är verkligen ett gott exempel på att det onda vanligtvis även för något gott med sig.

Christian Gergils sa...

# Segersam. Jag tycket det är ett avgörande problem att Mats Odell tagit de moralistiska krafterna till sig. Och jag, personligen, tycker inte att alla kristdemokrater står för en i grunden bra politik. Jag tycker till exempel inte att människor som ser homosexualitet som en synd, och dessutom blandar ihop politik och trosfrågor, är några goda företrädare för en modern, bred kristdemokrati som grundar sig i övertygelsen om alla människors rätt till liv och frihet.

Jag tycker dessutom att åsikten att man bör förbjuda abort är problematisk, för att uttrycka det försiktigt. Men det tror jag i mycket handlar om ett missförstånd, att man drar en ologisk slutsats av rätten till liv -- och inte kan se att den vuxna rättighetsbärande människans rätt till sitt liv och sin frihet inte får begränsas av en teoretisk framtida rättighetsbärande person. Men det här och annat är svåra avvägningsfrågor, som moderna naturrättsanhängare brottats med länge, där de svenska kristdemokraterna i bredare kretsar först ganska nyligen har börjat sin resa.

Även frågor om alkohol och andra droger, och hur vi har rätt att straffa andra, och om vi skall bemöta missbruk med bestraffning eller med omvårdnad och omsorg, är frågor som måste redas ut. Där tror jag bestämt att en kärleksfull och mer humanistisk inställning är den politik som har framtiden för sig. Där vet jag att det finns goda krafter i såväl de andra allianspartierna som i delar av vänstern och inte minst i miljöpartiet. Det är dessa jag anser att en modern kristdemokrati skall alliera sig med, inte den hänsynslösa batonghögern.

Christian Gergils sa...

#Stefan

Jag har förstått att många av er har den känslan du beskriver. Och jag har också förstått att det var en bidragande orsak till sarkasmer och annat jag möttes av.

Dessa var dock inte alltid så välmenande.

Men genom att skriva om detta öppet, hoppas jag kunna bidra till en slags mognadsprocess. För vi kan ju inte fortsätta med knivhugg, personangrepp och att motverka varandra, utan nu handlar det om att arbeta gemensamt för en politik för frihet, respekt och verklig solidaritet om utsatta och hjälpbehövande människor. Där alla goda krafter verkligen måste samlas och enas.

Gott så!

/Christian

Segersam sa...

Christian,
när du säger att personer som ser "homosexualitet som en synd" inte kan vara några "goda företrädare" för Kristdemokraterna, ja då gör du samma fel som den politiskt korrekta Svenska Kyrkan som snart kastar ut alla präster som står för just den synen.

Men jag håller med dig om att vi måste skilja på politik och religion och inte göra den personliga "privatmoralen" till norm för samhällslivet. Därmed är heller inte debatten i Svenska Kyrkan tillämplig på ett politiskt parti eftersom vi inte är ett religiöst samfund.

Jag tror också att t ex Mats Odell gör detta - skiljer på politik och religion alltså. Jag vet inga ledande kristdemokrater som talat om homosexualitet som synd eller som förespråkar ett förbud för aborter. Just därför att (beroende på motivet för abortsynen) detta är grundat i trosfrågor som inte kan vara bärande för en politisk åskådning i ett sekulariserat samhälle.

Problemet är dock att vi också måste ha ett parti där även personer som har en kristen livssyn känner sig hemma. Partiet grundades av människor som gick man ur huse för att rösta om kristendomsämnets plats i skolan, och i abortfrågan har partiet omfattat just den naturrättsliga syn du beskriver att det ofödda barnet också är en person och skyddsvärd individ på samma sätt som föräldrarna. Och därmed kan en intressekonflikt uppstå som man måste hantera med politiska och juridiska medel.

Om vi ger signaler att vi tar avstånd från allt detta , ja då förnekar vi hela bakgrunden och ramen för vår existens.

Jag är absolut övertygad om att det går att kombinera en modern, sekulär retorik och idéinnehåll med ett värdesystem som under tusentals år byggt vårt västerländska samhälle, byggt på den judisk-kristna etiken. Jag tror också vi måste stå ut med att inte lyckas attrahera extremvänster, djurrättsaktivister och de som vill legalisera droger. För den skull skall vi visst visa en förståelse och värme för problemen, och ha en framtoning som du efterlyser, men jag tror som sagt att om vi ska bli ett brett parti som du önskar så måste vi ha både / och!

Jag tillhör dem som faktiskt tycker att män inte ska föda barn, att alla barn om möjligt ska få ha kontakt med både sin pappa och sin mamma, och att vi så långt möjligt ska arbeta för att förebygga att en konflikt uppstår mellan ett ofött barns rätt till liv och föräldrarnas upplevelse av att känna sig tvingade (av omständigheter och annat) att göra abort.

Och jag hoppas att även jag och andra som tycker som jag är välkomna i "ditt" kristdemokratiska parti!?! Du är i alla fall välkommen i mitt :)