Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott
som i plats uti Riksdan bestod,
jag vill glömma den förfärliga tid som förgått
sen den dag, då Partiet mig tog.
Intet hat, ingen harm i mitt hjärta jag bär
fast jag lidit i dagar och år.
Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär -
och då vet man hur illa det går.
Det har diktats en visa som handlar om mig
när jag gick i Miljöpartit in.
Det är dock inte sant allt som säges om mig
och som bloggas och twittras in.
Men till Svensson och Norberg jag borde ej gått
på den illa beryktade stig,
där randskan stal huvet som partit hade fått
och där jag helt förlorade mig.
I förra veckan när månen så sorgsen en kväll
i mitt riksdagsrum tittade in,
där jag satt på min brits i denna ensliga cell
med en dyster och allvarsam min,
då hörs en klingande röst som uppstämmer en sång
som den nyss börjat sjungas för mig.
Det var Johan, Mattias och rands environg
som skrattande visade sig.
Den vinden som bar hennes toner till mig,
kom från havet, där friheten är.
Och hur ljuvligt än partiet beklagade sig
och fast kanske jag ännu var kär,
sade jag: Maria Wetterstrand lurade ni
några år med vin och med sång,
men det sker ej två gånger i samma parti,
och i riksdan absolut blott en gång!
